En blixtrande kärlekshistoria

Hon började fotografera som tonåring, men de skulle dröja över 15 år innan hon vågade ta steget och satsa på sitt stora intresse. Paper har träffat Nina Siemiatkowski, marknadsföraren som blev förälskad på savannen , sa upp sig och uppfyllde sin dröm.

Du vet den där känslan som kan komma då och då. När det kryper i kroppen och du ifrågasätter alla rödflaggade mejl, långdragna möten och en telefon som aldrig tycks tystna. Till och med kaffemaskinens brunblaskiga avkomma känns som ett hån. Ska det vara så här? För alltid?

För Nina Siemiatkowski kom tankarna om att göra något annat våren 2012. Då hade hon jobbat på ett stort, internationellt företag i sex år, de senaste åren i rollen som marknadsdirektör.

– Jag sågs nog som väldigt karriärsugen, och det stämde. Jag ville påverka och driva förändring, och när jag som 29-åring blev erbjuden jobbet som marknadsdirektör trodde jag inte att det var sant. Det var ett drömjobb! Men i samband med att jag fick jobbet hände något i mig. Jag jobbade fruktansvärt mycket och började ifrågasätta min tillvaro. Är det här rätt väg? Känns det jag gör meningsfullt ur ett större perspektiv? Det är nog rätt naturliga tankar när man varit på ett ställe flera år.

Vad svarade du på dina egna frågor?

– Jag kom fram till att jag behövde göra något annat. Antingen ett liknande jobb i en annan bransch, eller så var det nu jag skulle satsa på den där fotografdrömmen som jag inte vågat tro på tidigare. Nu hade jag ett annat läge. Jag hade lagt undan en del pengar och drivkraften fanns där.

Var det ett enkelt beslut att lämna jobbet som marknadsdirektör och sadla om till fotograf?

– Nej, jag hade en fantastisk karriär och fanns i ett sammanhang. Livet var inrutat och det kändes skrämmande att rucka på det. Men jag kom fram till att det var nu eller aldrig, och ett ”aldrig” kändes mer skrämmande.

Vad hände sedan?

 – Jag pluggade fotografi i några månader och fotade dygnet runt. Sommaren 2012 reste jag till Kenya och under den här tiden började ett projekt utformas i mina tankar. Det blev startskottet för projektet Book of Leon, en fotografisk dokumentation av en lejonfamilj i nationalreservatet Masai Mara.

 

Varför blev det ett projekt om just lejon?

– Jag hade tidigare varit på safari i Tanzania och jag blev hög på upplevelsen. Jag fascinerades av livet på savannen. När jag kom hem började jag läsa på om djuren och ju mer jag lärde mig desto mer intresserad blev jag. Lejonet var det djur som fängslade mig mest. Människan och lejonet har utvecklats parallellt och vi är så lika. Vi lever i familjer och sociala relationer är viktiga för oss båda. Dessutom är lejonet ikoniskt för oss, det står för styrka, mod – ja allt som vi vill vara. Lejonen är våra konkurrenter, men människan visade sig vara starkast.  I dag finns bara 20 000 lejon kvar, för tjugo år sedan fanns det dubbla och nyligen kom en rapport som visar att den negativa trenden fortsätter.

 Nu tittar Nina på mig och säger:

– Du ser uppgiven ut. Gör inte det. Man vet vad som behöver göras för att vända trenden. Det är inte kört! Och det är det jag vill berätta med Book of Leon.

Hur då?

–Book of Leon innehåller liv och död, och många kan nog uppfatta mina bilder som lite avskalade eftersom jag medvetet undvikit det klassiskt gula solljuset. Jag vill visa den sanna bilden och förhoppningen är att fler ska intressera sig för lejonen och deras levnadsöden.

Under åren har bilderna också blivit ett sätt för mig att engagera mig i sammanhang där frågor om miljö, djur och natur lyfts upp på dagordningen.

På vilket sätt?

– Något år in i fotoprojektet började jag sakna marknadsföringen och jag insåg att jag ville bidra med min tidigare erfarenhet. Många organisationer som jobbar för att bevara djur- och naturlivet har otroligt duktiga biologer, men de är inte lika bra på att nå ut med sitt budskap. Nu jobbar jag pro bono med marknadsföring åt bland andra Panthera och Rewilding Lapland.

Vad vill du säga med dina bilder och ditt engagemang i dessa organisationer?

– Mitt viktigaste budskap är att det är inte kört. Det finns otroligt många duktiga organisationer och människor som arbetar för att lejonen ska få det bättre och öka i antal. Men de behöver stöd. Ge tio spänn istället för att ta en kopp kaffe. Om alla kastar in handduken händer ingenting, men tillsammans kan vi vända den negativa trenden och bevara världens sista vilda landskap och dess djurliv.

Jag kan tänka mig att många funderar: varför rädda djur när vi behöver rädda människor? Vad svara du dem?

– Jag förstår hur de resonerar, men världen hänger ihop. Om vi jobbar med lokalbefolkningen och skapar säkra arbetstillfällen för dem leder det till att fler människor lyfts ur fattigdom, vilket i sin tur leder till bättre förutsättningar att leva nära vilda djur. Problem som exempelvis tjuvskytte och förgiftning av lejon och andra vilda djur uppstår när lokalbefolkningen blir desperata för sin egen säkerhet och överlevnad. Till exempel när ens sista skörd blir uppäten av elefanter, eller ens ko blir taget av ett lejon. Människans naturliga reaktion blir att eliminera faran.

Jag skulle gärna se att fler av de organisationer som jobbar med fattigdomsbekämpning även involverade bevarande av djur och natur, eftersom det påverkar oss människor så mycket.

Till sist, känner du fortfarande att du gjorde rätt när du bytte bana?

– Absolut. Jag jobbar mer än någonsin men känner mig mer upprymd av det och känner stor mening i det jag gör. Dessutom är det väldigt kul. Nu är jag klar med del ett i projektet Boo k of Leon. Jag vill fortsätta och berätta en historia om en lejonflock i vart och ett av de sju länder där det finns mer än 1 000 lejon kvar. Och jag hoppas också kunna ge ut en barnbok om lejonen och deras framtid. Är det några som verkligen kan göra skillnad för våra sista vilda lejon så är det våra barn. 

  

Nina Siemiatkowski

Bor: Stockholm.

Ålder: 35.

Familj: Maken Sebastian Siemiatkowski, co-foundvd för och en av grundarna av Klarna, två barn.

Bakgrund: Handelshögskolan i Stockholm, olika roller på Swedish Match, bland annat som marknadsdirektör. Sedan 2012 fotograferar hon på heltid.

Om Book of Leon: ”Det är dels ett fotoprojekt där jag följer lejonfamiljer över tid, dels ett sätt för mig att engagera mig i olika organisationer som arbetar för att bevara vilda djur och deras landskap.”

Om skillnaden att jobba kommersiellt och konstnärligt: ”Att jobba konstnärligt är fortfarande nytt för mig på så många sätt. Exempelvis att sälja in sig själv är en stor utmaning. Ge mig en juice och jag vet hur jag ska få den att sälja – men att lyfta fram sig själv och sin konst är en helt annat sak. Det är så utlämnande. ”

 

Prenumerera på Paper

 

 Text: Linnea Mellberg Foto: Nina Siemiatkowski

Kontakt

Holmen Paper
601 88 Norrköping

011 - 23 50 00
info@holmenpaper.com

Följ Holmen Paper

© Holmen Paper 2017